Elin Hellgren

Kategori: Operationer

3 år har gått

Idag har det gått exakt 3 år sedan jag opererade min högerfot för första gången. Den operationen gjorde jag 7 dec 2011. Ni kan läsa mer om den operationen här. Tiden har verkligen gått fort kan man säga. För om allt går enligt planerna nu så ska jag göra min tredje stora fotoperation på samma fot (höger) på tisdag. Det blir fjärde gången om man räknar med den gången då jag fick göra ett mindre ingrepp och ta bort en skruv som skavde i mellan en led i foten. Ni kan läsa mer om den operationen här.

Jag tycker man kan säga att tiden både går väldigt fort men också väldigt sakta. Visst har det hänt en hel del saker (egentligen massor) unden dem här 3 åren, men på ett annat plan har jag inte kommit någon vart. Så känns det i alla fall. Jag syftar då på fötterna, att jag fortfarande inte kan gå på dem.

Jag har fortfarande lite svårt att släppa att det först var tänkt att jag "bara" skulle göra två stora fotoperationer från början (en på vardera fot), men som slutade med att jag nu snart är inne på min sjätte stora fotoperation (sjunde om man räknar med borttagningen av skruven).

Men nu för sjuttioelfte gången (känns det som) så får jag hålla tummarna igen för att operationen som jag måste göra ska gå bra och att jag snart ska börja kunna gåträna, och så småningom kunna gå igen. Men även om jag alltid hoppas så kan jag inte hoppas alltför mycket. Det har i alla fall jag fått lära mig genom åren (i mitt fall), att man verkligen kan få bakslag efter bakslag, men man måste ändå försöka att ha hoppet uppe om att det kommer bli bättre. Annars blir det bara ännu svårare men framförallt bara ännu jobbigare.

En bild ifrån 3 år sedan då jag var påväg hem efter fotoperation. (10 dec 2011)

4 år sedan allt började

Idag är det inte vilken dag som helst. För det första är det min älskade mammas födelsedag och sen är det 4 år sedan jag gjorde min första fotoperation. Det var nästan då allting riktigt började med fötterna. Tiden går väldigt fort samtidigt som det känns som en evighet sedan. Det har hänt väldigt mycket under dem här 4 åren, och en hel del av det har ni också varit med om. Speciellt ni som har följt mig sen början, och då är det lite mer än ett år sedan jag började skriva här. Då kan ni tänka er vad mycket som har hänt med tre år till. Ja ni förstår.

Men det jag inte visste för 4 år sedan är att jag skulle behöva gå igenom allt jag gjort. Både negativa och positiva saker. Tillexempel så trodde jag aldrig att jag skulle behöva göra fem stora fotoperationer istället för två som var tänkt från början. Nu får vi bara se hur länge det här ska pågå som jag är i nu, men förhoppningsvis ska det bara bli bättre.

Femte fotoperationen - del 3 Gävle

Du kan läsa den första delen här, och den andra delen här av "Femte fotoperationen". I den här delen kommer du få läsa om några av dem dagarna som var lite mer annorlunda under min vistelse på sjukhuset.

Tre veckor efter operationen var det dags att ta bort stygnen och få nytt gips. Då hade jag varit i Gävle lite mer än en vecka. Det gick bättre än förväntat att ta bort stygnen, men självklart var det inte roligt. Jag har ett ärr på varje sida om framfoten, alltså två ärr och det på insidan är lite längre. Sammanlagt hade jag 11 stygn. Stygnen på utsidan gjorde mest ont att ta bort, men det berodde nog på att jag är känsligare på huden där pga nerverna.

Du kan läsa mer om det gipsbytet och borttagning av stygnen här.

En av dagarna var det storstädning på sjukhuset. Alla patienter skulle ut ifrån sina salar samt alla grejer man hade, för rummet skulle städas från golv till tak. Det hade jag aldrig varit med om tidigare, bara att dem storstädar mellan varje patient som läggs in. Men undertiden rummet städades fick vi ligga i korridoren, så det var bra rörigt där på avdelningen ett tag. Speciellt innan man hade fått ordning på sina saker igen. För vi fick ju packa ner och ta ut precis alla saker, och jag hade ju samlat på mig en del grejer undertiden jag legat inne. Men det gick bra. Det är bra att dem gör så ibland.

Ju fler dagar som gick, desto mer värk fick jag i mitt högra knä, armbåge och en av tårna på den gipsade foten. Men knät var allra värst och hade svullnat upp. Det tyckte min sjukgymnast som jag går till för de reumatiska också. Jag mailade henne en morgon när jag låg inne, för att se om hon hade tid att komma förbi och det hade hon.

Hon tyckte samma sak som mig att främst högerknät var svullet och behövde kollas. Så hon ringde till sköterskorna på reumatologen och sa som det var, och att jag behövde en tid till min läkare. Då hade jag sådan tur att jag fick komma redan dagen efter strax före tio.

Men just den morgonen hände det mycket. Innan frukosten började en av kanylerna göra mer och mer ont. Men efter jag hade ätit upp frukosten såg jag att jag var röd och irriterad där kanylens nål eller plastslang går in i blodkärlet. Då bad jag en sköterska kolla på det, och när jag då lyfte på armen var jag alldeles svullen på överarmen (huden var alldeles spänd) och huden var vit över det området. Då tog sköterskan bort kanylen på en gång och satte dit en ny i andra armen. Troligen hade kärlet spruckit eller så hade någonting hänt så medicinen jag fick i droppet hamnade utanför kärlet lokalt under huden. Självklart var det den mest kärlretande medicinen också som det hände med.

Sen strax därefter fick jag åka till reumatologen. Vi pratade om hur det var och allt som hänt, samt att han kollade på dem leder jag hade besvär och ont i. Jag fick fyra kortisonsprutor och knät var ett av ställena. Du kan läsa mer om den här händelserika förmiddagen här.

Undertiden jag låg här i Gävle på sjukhuset var jag nog med om att det byttes patienter 4-5 gånger i salen jag låg i. Det kom folk och det gick hem folk, både planerade men mest akuta fall. Jag låg i en sal med plats för fyra sängar, och överlag var det mest gamla patienter. 

Men jag måste bara säga att all personal både på Falu lasarett och Gävle sjukhus var väldigt snälla och trevliga emot mig. Alla gjorde sitt bästa för att jag skulle må så bra som möjligt och jag tror inte dem hade kunnat göra på något annat vis. Jag hade bara otur att det blev som det blev med nervvärken. Sen var det tråkigt att den här sjukhusvistelsen blev såhär pass lång som nästan 6 veckor på två olika sjukhus. Det hade nog ingen kunnat förutspått från början innan operationen, det var bara otur att mina nerver i foten inte ville sammarbeta.

Men nu är den sjukhustiden i alla fall över och det är väldigt skönt. 

Femte fotoperationen - del 2 Gävle

Du kan läsa den första delen av "Femte fotoperationen" här.

Efter att ha legat på Falu lasarett (där jag opererades) i 11 dagar kom jag till Gävle sjukhus på ortopedmottagningen. Vi kom dit kring tiotiden på förmiddagen med sjuktransport (taxi med bår) fredag den 13 juni. Jag fick vänta lite innan jag fick komma in på mitt rum, men undertiden fick jag ligga i en säng ute i korridoren och vänta också fick vi lite fika. En stund senare fick jag komma in på mitt rum i en fyrbäddssal. Då blev jag inskriven och fick träffa sköterskan och en läkare från avdelningen, samt lite senare kom även min smärtläkare (som jag i vanliga fall går hos) som dem hade ringt efter.

Det kändes lite som en lättnad att dem kopplade in min smärtläkare, eftersom han kan sånt om smärtlindring men framförallt känner mig sen tidigare. Sen hade jag sådan tur att han jobbade jour så precis den dagen, och sista dagen före sin semester. Det kan man kalla tur tycker jag, men det behöver man ha ibland. Han förstod på en gång att det var nervvärk jag hade tillsammans med operationsvärken, och det förklarade varför jag fortfarande hade så ont. För morfin hjälper inte speciellt bra på nervvärk. I stort sätt på en gång när han kom ändrade han om hela min medicinering.

När jag kom hit till Gävle tog jag alla mediciner i tablettform. Jag fick senare höra (det var några dagar efter att jag kom till Gävle) att jag hade riktigt höga morfindoser när jag kom. Dem sa att om en stor fullvuxen karl hade fått den dosen direkt som jag hade (jag hade trappat upp till den dosen), då hade han legat i respirator och inte kunnat andas själv. 

När jag fick höra det, skrämde det mig lite. För jag var vaken och "klar i skallen" eller hur man ska uttrycka sig. Men det värsta var nästan att det ändå inte hjälpte helt på värken jag hade. Men ingen förstod då i Falun att jag hade nervvärk också, det gjorde inte vi heller. Nu lite senare kan jag känna skillnad på värken, men då när jag kom gjorde allt bara riktigt ont. Så det var tur att min smärtläkare kom på att det berodde på nervvärken också, för då kunde vi börja höja den medicinen jag tar för nervvärken.

När jag var inskriven och klar fick jag två kanyler isatta i armarna, och därefter tre dropp inkopplade som hela tiden stod och gick. Det ena droppet var samma sort som jag fick första dygnet i Falun efter operationen (det dem inte kunde ha på avdelningen) som är ett typ av bedövning/narkosmedel. Till det fick jag ett dropp med vanlig glykosdropp för att späda ut det andra, eftersom det är så kärlretande. Det tredje droppet var morfin som hela tiden puffade in en viss mängd under varje timme. Båda "droppen" satt som i en varsin pump, som skötte sig själv. Vi började även höja min medicin som jag tar för nervvärken (tabletter).

Dem tabletterna höjde vi eftersom som jag låg inlagd, och i och med att tabletterna hjälpte mer och mer, kunde vi börja sänka droppen/pumparna. Men det tog lång tid, för man kunde bara höja tabletterna sakta och lite i taget. Alltså låta det gå någon dag mellan höjningarna. En gång gick det för fort, då fick vi backa och vänta någon dag till innan vi kunde höja tabletterna igen. När det hände blev jag jätte yr och kunde inte sitta upp eller fästa blicken, även om man mer eller mindre blir yr vid höjningarna. Men det ska vara hanterbart.

Dem flesta dagarna såg rätt lika ut på sjukhuset. Det var frukost, lunch, middag och kvällsfika samma tid varje dag. Läkarna gick ronden tillsammans med sköterskan och sjukgymnasten en stund efter frukost. För min del kom smärtsköterskan också förbi varje dag, och hon hade med sig smärtläkaren ungefär varannan eller var tredje dag. Det var dem som skötte min medicinering av medicinerna. Sjukgymnasten kom också förbi varje dag och tränade, förutom på helgen. Jag fick gåträna tillsammans med sjukgymnasten, men det var lite olika om det var på förmiddagen eller eftermiddagen. För min del fick jag också besök av någon bekant på eftermiddagen. Annars på dagarna blev det väldigt mycket vila, och försöka återhämta sig mellan topparna när jag hade mycket värk.

Jag fick byta kanylerna väldigt ofta, och det blev tätare och tätare ju längre tid jag låg inlagd. På slutet var det nästan varje till varannan dag. Jag blev alldeles full av blåmärken på händerna, underarmarna och i armvecken. Kärlen blev också mer och mer ärriga och svårstuckna (retade), och på slutet gav alla kärlen i stort sett upp. Det gick att få in en kanyl i kärlet, men sen när sköterskan skulle spola med koksalt för att se så kärlet fungera sprack det på en gång. Det gick helt enkelt inte, och det var då jag blev tvungen att helt klara mig på tabletter.

Det var som tur på slutet under den tiden som jag låg inne, och jag hade bara det alvedon-liknande droppet kvar. Dem andra droppen hade jag blivit av med. Men det var jobbigt att få bort det sista så tvärt på en gång, för mina andra tabletter för nerverna hade inte riktigt kommit upp i effekt än då. Jag hade det alvedon-liknande droppet för att det ger mycket bättre och snabbare effekt mot värken än tabletterna. Det var tänkt att jag skulle ha det tills jag hade kommit upp i rätt dos med dem andra tabletterna för nerverna, så jag inte skulle ha så ont. Men då blev jag tvärt tvungen att börja med tabletter just för att kärlen var så retade och gav upp.

Om vi hade vetat från början att det skulle ha blivit en sån här lång sjukhusvistelse, och att jag skulle behöva byta kanylerna så ofta och länge som jag fick göra, då hade dem satt in en picc line istället sa dem. För den gör att man inte behöver sticka och byta kanyler i stort sätt hela tiden som jag fick göra. 

Innan kärlen hade gett upp (då vi inte fick dit någon mer kanyl, testade åtta gånger) sa smärtläkaren att jag troligen skulle bli kvar till veckan därpå. Det frågade jag i början av den veckan. Men när kärlet ändå strejkade och jag inte kunde få någon annan smärtlindring än hemma som t.ex. det jag fick i dropp pga. kärlen; så fick jag äntligen komma hem. Det var fredag den 11 juli jag fick komma hem, och sammanlagt allt som allt blev jag liggandes på sjukhus i 40 dagar.

Jag har delat in sammanfattningen av den femte fotoperationens sjukhusvistelsen i tre delar. Jag trodde det skulle bli två men allt fick inte plats, utan att delarna skulle bli alltför långa, så det fick bli tre.

Femte fotoperationen - del 1 Falun

Du kan läsa om den fjärde fotoperationen jag gjorde här.

Den 3 juni, en tisdag, gjorde jag min femte stora fotoperation (sjätte om man räknar med den gången då jag tog bort en skruv). Den här gången opererade jag högerfoten, och det här var den andra stora fotoperationen på den här foten. Borttagningen av skruven som jag tidigare har gjort var också gjord på den här foten, och du kan läsa om den operationen jag gjorde här.

Jag åkte in till Falu lasarett dagen innan på måndagen efter lunch. Då lades jag in, fick träffa ortopeden, narkosläkaren, sköterskan och göra alla förberedelser inför operationen dagen efter. De tog även blodprover och kollade blodtrycket. Det var lite fler förberedelser den här gången dagen innan, eftersom jag inte hade varit på någon förundersökning.

Jag fick åka ner till operation runt tvåtiden på tisdag eftermiddag. Det var jobbigt att vänta så länge, för man hade både börjat blivit hungrig och nervositeten smög sig på mer och mer. Från början skulle jag få komma till operation runt halv ett, men tiden sköts hela tiden fram, så man visste inte riktigt när det skulle vara dags. Det var nog inte förrän jag kom in på operationsrummet som jag blev nervös. När jag låg på operationsbordet och det började göra i ordning allt inför operationen. Operationspersonalen var även den här gången väldigt snälla och lugnade mig när jag tyckte det var jobbigt.

Jag var klar på operationen och kom upp till uppvaket ca halv fem. Jag vaknade inne på operationsrummet nästan direkt efter operationen när dem försökte väcka mig. Jag kommer inte ihåg så mycket därifrån, bara att jag hade något i halsen som de tog bort, att de kollade hur mycket urin jag hade i blåsan med någon apparat och att dem sedan flyttade över mig till min säng. Efter det åkte vi till uppvaket.

Jag hade inte så speciellt ont direkt efter operationen, vilket var väldigt skönt! Det berodde på att nervblockaden dem hade lagt precis innan operationen när jag sov hade tagit väldigt bra, samt att jag hade en pump som hela tiden pumpade in smärtlindring i en av kanylerna. Medicinen jag fick i pumpen var en typ av bedövning/narkosmedel, och det var pga. den jag blev kvar på uppvaket, för att dem inte kunde hantera den på avdelningen.

Sen under onsdagen på förmiddagen vid ca tiotiden stängde dem av pumpen med smärtlindring jag fick därifrån. Den här gången valde dem att ha kvar mig ett tag efter att dem hade stängt av pumpen, eftersom det blev väldigt jobbigt vid förra operationen då både nervblockaden gick ut och pumpen stängdes av samtidigt. Under eftermiddagen runt tvåtiden började värken tillta för att framåt middagstid bli riktigt jobbig. Värken blev bara värre och värre men morfintabletterna hjälpte inte. Jag fick många tabletter, men sen till natten gick dem över till morfinsprutor direkt i kanylen istället, och det fungerade bättre.

Vid tiotiden den kvällen bestämde de sig för att lägga en ny nervblockad, men den tog inte alls. Så under natten fick jag smärtlindrande morfinsprutor en gång i timmen. Sen under morgonen dagen efter (torsdag) bestämde min narkosläkare (var en annan kvällen innan) att dem skulle lägga ytterligare en till nervblockad, och den tog som tur var bra.

Du kan läsa mer om tiden på uppvaket här.

Under torsdag förmiddag kom jag tillbaka till avdelningen, men innan jag fick komma till mitt rum var det dags för omgipsning. Det var inte roligt. Det var bara tur att dem hade lagt den nya nervblockaden en stund innan, för den tog bort en bit av värken och känseln på underbenet. Direkt efter operationen får man inte ett riktigt gips, utan det är mer som en gips skena (under och på sidorna) av kalkgips med ett bandage lindat runt. Det är för att benet ska kunna svälla "fritt" efter operationen, så det inte ska göra lika ont.

I vanliga fall brukar man byta "operationsgipset" mot ett riktigt gips dagen efter, men eftersom jag blev kvar på uppvaket till på torsdagen så fick jag göra det då istället. Det gjorde riktigt ont. Hela gipset satt verkligen fast runt benet och huden. Både för att det hade kommit mycket blod som hade stelnat och för att benet hade svällt och gipset satt spänt. De fick nästan "bryta loss" gipset kan man säga. Sen är det inte så roligt att gipsa om en fot när man är nyopererad heller pga. värken och att man är öm. Men dem som bytte gipset tog det lugnt, och tillslut satt det ett nytt gips där i alla fall.

Undertiden jag var i gipsrummet och gipsade om foten, kom min ortoped. Det var första gången jag träffade honom sen operationen. Ni kan läsa mer om det mötet och om hur det gick att operera den här.

Senare under torsdagseftermiddagen fick jag åka iväg och röntga foten, för att se så att allt såg bra ut. Det gör man alltid dagen efter en operation (i mitt fall två dagar efter den här gången). En sak jag väl kommer ihåg sen dess är när sköterskan kommer in till mig på rummet och berättar att ortopeden var nöjd med röntgenbilderna. Han hade sett väldigt bekymrad ut innan röntgenbilderna var tagna. Likaså när jag träffade honom i gipsrummet, men efter att han hade sett bilderna sa sköterskan att han hade tagit en lättande suck över att röntgen hade sett bra ut och han var nöjd! Det var riktigt skönt att höra, efter beskedet om hur extremt skört skelettet var.

Den 13 juni på fredagen blev jag flyttad till Gävle sjukhus på förmiddagen. Det blev jag för att dem skulle stänga avdelningen för sommaren. De skulle bara ta emot akuta fall. Och eftersom jag inte kunde vara kvar där och dem inte ville skicka hem mig, så blev jag flyttad till Gävle istället med sjuktransport (taxi med bår). Det gick bra, lite ovant att ligga ner och åka bil/buss baklänges bara.

Jag har delat in sammanfattningen av den femte operationen i två delar (kanske blir tre), eftersom den här sjukhusvistelsen blev så mycket längre än dem tidigare. Jag dela även upp den för att den inte ska bli hur lång som helst och gå lättare för er att läsa.

Tre veckor har gått

Tänk att idag är det prick tre veckor sedan jag opererade högerfoten, och jag har fortfarande inte fått komma hem. Det var andra stora fotoperationen jag gjorde på den här foten, plus att jag har gjort ett mindre ingrepp där de opererade ut en skruv som skavde mellan en led i framfoten.

Jag trodde aldrig det skulle bli såhär. Att det skulle bli såhär utdraget, och så mycket problem med värken och att få till smärtlindringen. Speciellt innan vi förstod att det berodde på nerverna tillsammans med själva "vanliga" operationsvärken efter en operation. Jag börjar verkligen bli riktigt less på allt det här. Eller egentligen orkar jag inte vara less heller, jag är mer frustrerad och trött på hela situationen, och att livet ska behöva vara så orättvist. Även om jag vet att det finns folk som har det betydligt värre.

För tillfället vill jag bara att den här perioden ska gå i turbofart så den snart är över, och att jag så fort som möjligt kan få må bättre än vad jag gör nu. Det går ju sakta men säkert framåt i myrsteg, men jag vill ha elefantsteg.

Byte av gips och borttagning av stygnen

Idag på förmiddagen hände det ganska många saker. Förutom att ronden och dem från smärtcenter (tror det heter så) kom förbi (berättar mer om det i nästa inlägg) så har jag både fått byta båda mina kanyler, tagit bort stygnen på foten och fått nytt gips.

Jag var ganska nervös inför att ta bort stygnen eftersom jag haft och har så ont i foten/nerverna. Redan innan den här operationen på högra foten (som jag opererade nu), har jag haft "nervproblem". Jag har känselbortfall under hela fotsulan och lite uppe på utsidan av foten (svårt att förklara), samt en punkt på insidan av foten. På utsidan av foten, man kan tänka sig som en tårtbit från de två yttersta tårna (lilltån och den bredvid) utåt och en bit ner, så är jag väldigt känslig på huden. Man kan knappt ta på huden där. Det blir precis som att det blixtrar till och strålar ut över foten och gör jätte ont när man bara nuddar där med t.ex. fingrarna.

Men det jag var så nervös över var att det är/var ungefär precis där dem har opererat och satt stygnen. Men sköterskan tog det jätte lugnt och försiktigt när hon tog bort gipset och stygnen, så det gick bra. Vi vila lite eftersom vi höll på också när det blev jobbigt.

Jag hade sammanlagt 11 stygn. Det såg i alla fall jätte fint ut och nu har jag ett nytt gips igen. Jag var inte lika blå heller som jag trodde att jag skulle vara efter operationen, så det var skönt.

Lite blå och så, men det ser ändå fint ut.

Nya gipset fick bli vitt med svart strumpa under. Det har jag aldrig haft tidigare.

The pain never ends

Jag är så trött. Helt utmattad. Men det är nog inte så konstigt med tanke på allt som hänt, och för att inte tala om all värk jag haft och har. Jag kunde aldrig ha föreställt mig att det skulle bli såhär, aldrig. Och att jag skulle behöva såhär mycket smärtlindring för att inte ligga och skrika och grina av smärta. För några gånger har det ärligt inte varit långt ifrån att jag skulle ha tuppat av pga värken. 

Ingen kunde ha förutsatt att det skulle bli såhär. Ingen, för jag hade alla förutsättningar för att den här gången skulle bli gången då de gick bäst och inte sämst. Med tanke på att jag visste lite sen de tidigare gångerna hur vi skulle göra med t.ex. pumpen jag hade första dygnet mot den värsta värken, lägga ny nervblockad om de behövs m.m. Men det är inte lätt att veta innan hur de kommer bli, eftersom det är så individuellt. Både från person till person men också från operation till operation.

Det är många faktorer som spelar in. Och den här gången var nog skelettet en stor bidragande sak till all värk. För att foten var så ostabil och extremt benskör (mycket mer än vad vi trodde). Ortopeden fick nog "greja" lite mer än planerat under själva operationen för att få det bra, plus att jag har gått med mycket värk under många år i denna fot, och när dem då ska in och röra i det så bidrar det nog också till ökad värk. Det är vad jag tror. 

Men det jag är mest förvånad över är att kroppen tål så mycket morfin. Att jag inte skulle vara mer "borta" än vad jag har varit. Men som tur är verkar jag ha en tålig kropp.

Fortfarande kvar på sjukhuset

Idag har det gått en vecka sedan operationen. Jag är fortfarande kvar på sjukhuset och värken vill inte bli bättre. Jag får hästdoser av morfin (som de kallade det). Läkarna var lite förvånad över att jag inte är speciellt "påverkad" av morfinet med tanke på mängden jag får. Men de är som de säger angående det också, då behöver kroppen det.

Idag har vi försökt att kämpa på med att komma över på morfintabletter istället för sprutorna. De har gått sådär, men nu framåt eftermiddagen/kvällen har det gått lite bättre. Men det är ingen mindre dos. Detta har varit och blivit en extremt jobbig vecka och jag hoppas jag aldrig kommer behöva uppleva det här igen.

Just nu försöker vi bara ta en timme och dag i taget, och de har kopplat in en narkosläkare här igen som ska hjälpa till med smärtlindringen. Men ortopeden sa idag i alla fall att vi ska försöka sikta på att jag ska få komma hem till helgen. Så jag har det som mitt mål!

 

Såg inte bra ut

I torsdags när jag kom upp på avdelningen efter att ha legat på uppvaket, fick jag träffa min ortoped för första gången efter operationen. Två dagar efter operationen. Han kom in till gipsrummet när dem höll på och gipsade min fot (fick ett nytt riktigt gips istället för gips skena) i torsdags.

Han satte sig på sängkanten och tog tag i min hand. Han såg väldigt bekymrad ut. Sen brast det totalt för mig, inte nog med att jag hade väldigt ont när jag träffade han så hade inte operationen gått så lätt. Jag hade varit riktigt extremt benskör, och det hade gjort det svårt att operera. Vi visste sen tidigare att jag är benskör men inte att det var såhär mycket.

Dagen innan operationen pratade vi om att han antingen skulle skruva ihop dem drabbade lederna med skruvar eller plattor (som sist) beroende på hur skört skelettet var, för han visste inte om skruvarna skulle fästa. Inget av de gick. Varken skruvar eller plattor. De hade varit så skört att han sa att han hade kunnat sy i det med nål och tråd. Han hade fått sätta in mälor (klammer) och typ "häftat" ihop lederna.

Det beskedet blev lite droppen för mig. Det kändes precis som att jag aldrig mer kommer kunna gå. Men så småningom ska det gå, men det kommer ta lång tid. Senare under torsdagen fick jag göra röntgen på foten och då berättade sköterskan att han hade tagit en liten lättande suck, att det hade sett bra ut på röntgen och han var nöjd. Det var ju trots allt inte dem bästa förutsättningarna. Men jag kan fortfarande inte sluta tänka på vad som hade kunnat hända om jag inte hade opererat mig nu. Hade foten kunnat gått av vid belastning?

De har opererat in det som är inuti dem röda rutorna.